About mum.

My mom and I have always been close.
She often told me that when she became pregnant with me, her soul was split in 2, then when I was born and she saw me for the first time, she was confident that all goodness in her had gone in to me, and that we were connected, then, now, later.

Often when I was little I felt as we breathed with the same lungs, loved with the same heart and thought with the same brain.
But I'm sure the good in my mother has not changed hands for there is no one that's kinder than her.
I have never in my life met someone who really, truly just wish all people well.
So warm hugs.
So soft voice.
So kind eyes.

God I miss her.

-----------------


Min mamma och jag har alltid stått varandra nära.

Hon brukar säga att när hon blev gravid med mig delades hennes själ i 2, när jag sedan föddes och hon fick se mig för första gången var hon säker på att allt det goda i henne nu hade bytt ägare, men att vi var sammanlänkade, då, nu, sen.

Ofta när jag var mindre kändes det som att vi andades med samma lungor, älskade med samma hjärta och tänkte med samma hjärna.

Men jag är säker på att det goda i mamma inte bytte ägare för det finns ingen som är snällare än min mor.

Jag har aldrig i mitt liv träffat någon som verkligen, genuint bara vill alla människor väl.

Som har så varma kramar.

Så mjuk röst.

Så snälla ögon.

Lilla mamma.
Gud vad jag saknar henne.

Point of no return

I've made a small sign on my door. It says "Point of No Return". I named this small studio flat Point of no return in recognizion of what this means to me. All of it; leaving mom, moving to LA, doing this auditions and shitload of stuff that just has to be done.

I've gotten myself a job; it's real simple, I make coffee and serve it. I won't reveal the location just yet, perhaps it'll have to stay unknown for a while. But it'll pay the bills and my boss is a sweet woman who supports me by letting me take time off to do all those things I need to have done. It's a quiet place anyway, mostly bookreading emo bitches and bandshirt guys. Like I care what band they like listening to! They creeps me out sometimes, smiling at me like at a child explaining about their fine taste in totally unknown music.


I'm way past being treated like a child, "accidents" happen all the time. Can't stand the bastards, one guy looks very similar to a guy from school back home. I have to concentrate not to stare at him, thinking of different ways to make him writhe in pain under my hands.

Ugh, this made for quite the miserable post, yes? So I better tell you something better then.. like that I've ran into something like the best yoga teacher ever. He's a big sports guy, gay as much as a fish is wet and has set me up with some kind of bikram training that makes wonders on my mood and health.

Yesterday I was there, and god it's hot in those rooms, it's lika a sauna. And you keep on doing those cravy yoga moves for a good hour. After my first time I bent down to put on my shoes and suddenly the floor was a little too close. I was like: WTF!? My legs where straight but I leaned forward and the body just folded. So strechy, I guess that's what it's like for that rubber superhero girl, whatshername, in the animated movie.

Anyways. I'm going now, have to make a call to mama while it's still before midnight at her place. I miss her so much.

Memories

I was eleven years old with thin, long hair.
I had my favorite shirt on.
A blue one with a snowman on it.
The breake was over long ago but I did't dare to get up from the ground.
My nosebleed dripped and dripped down on the Snowman and I thought that blood is very hard to remove from clothing.
Probably especially hard to wash of favourite shirts.

I did't really know, but I thought maybe I could die from bleeding so much?
I almost hoped I could. Anton's father would probably be angry at him then, he would not get his weekly allowance and would'nt get to play any videogames in at least 3 weeks.
Anton's dad was pretty strict and I didn't think he would have liked his son to be a classmate murderer. But I could'nt be sure.

When we sat in front of our class teacher, Anton was told that you should'nt beat up girls, and I was told that arguments are never just one persons fault.

Anton said that the rule that you can't beat girls did not count in this case, "because Signe is no fucking girl."
Then we shook hands and Anton said sorry.
So, all was well again.
But the Snowman was never washed clean.

This happened 4 years before I saw Hope.
------------------------------------------

Jag var elva och hade långt tunt hår.

Jag hade min favorittröja på mig.

En blå med en snögubbe på som luktade luktsudd.

Rasten var slut för längesen men jag vågade inte resa mig från asfalten.

Näsblodet droppade och droppade ner på snögubben och jag tänkte att blod är svårt att få bort från kläder.
Säkert särskilt svårt med favorittröjjor.

Jag visste inte riktigt, men jag tänkte att kanske kunde man dö av att blöda så mycket näsblod?

Jag hoppades nästan på det för då skulle Antons pappa bli jättearg på honom, han skulle inte få veckopeng och inte få spela några tvspel på 3 veckor minst.

Antons pappa var ganska sträng och jag tror inte han hade sett lätt på klasskamratsmord men jag visste inte riktigt det heller för jag hade aldrig varit hemma hos Anton.

När vi satt framför vår klassföreståndare sen fick Anton höra att man inte får slå tjejer och jag fick höra att det aldrig bara är ens fel att man bråkar. (Nej dom var ju 3, 2 som höll och en som slog)

Anton sa till vår lärare att den regeln om att man inte får slå tjejer inte räknades, "för Signe är fan ingen tjej."

Sen skakade vi hand och Anton sa förlåt.

Så då var allt bra igen.

Men snögubben blev aldrig ren.

Det här hände 4 år innan jag såg Hope.

Hunger and filth

Why is it that so many social situations revolves around eating?
Lunch dates.
Dinner parties.
People who desperately stuff shit in their mouths while they're talking about the weather.

Are people really so afraid of each other that they have to dip their heads in bowls of dressing to be able to interact?

I can't do it.
I hate to eat when others are watching.
It feels dirty.
Perverted.

But people seem to love to see me eat.
They want to feed me as if I were a fucking baby bird.
They scratch with their greasy claws and rips into me and my most private.
WHY ARE YOU NOT EATING SIGNEEE?!
ARE YOU NOT HUUUNGRY?
ARE YOU FEELING SIIIICK??
I HOPE YOU'RE NOT DIETING, YOU'RE ALREADY SO SKIIIINNY!
HAVE SOME CAKE, IT'S SOOO TASTY!

I don't want to eat.
And I'm not a baby bird.

sök

-----------------------

Varför är det egentligen så att så många sociala situationer går ut på att äta?
Luncha ihop.
Middagsbjudningar hit och dit.
Människor som krampaktigt skövlar in skit i munnen medan dom pratar om vädret.

Är folk verkligen så rädda för varandra att dom måste doppa huvudet i en skål med dressing för att våga interagera?

Jag kan inte göra det.
Jag hatar att äta när andra tittar på.
Det känns snuskigt.
Perverst.
Men människor verkar älska att se mig äta.
Dom vill mata mig som om jag vore någon jävla fågelunge.
Dom klöser med sina flottiga klor och river och sliter i mig och mitt mest privata.
VARFÖR ÄÄÄÄÄTER DU INTE SIGNEEE?!
ÄR DU INTE HUUUNGIRG?
MÅR DU DÅÅÅÅLIGT?
DU BAAAANTAR VÄL INTEEEE DU SOM ÄR SÅ SMAAAAAAL!?
TA LITE TÅRTA NU DEN ÄR JÄTTEGOOOD!

Jag vill inte äta.
Och jag är ingen fågelunge.

Introducing

Me and mom are sitting on the couch watching reruns of Jerry Springer.
Mom's eating nuts, I'm drinking tea.
On the TV we see transsexuals, extremely fat people and someone who wants to be dog run by.
We're giggling quietly, holding each others hands.
When the commersials comes on both mom and me turns quiet.
I'm thinking about that I would rather die than go to school tomorrow.
Mom's thinking about that she should'nt have eaten so much nuts because they're so high in energy.

Then she comes.
Her name is Hope, and she has very large silicone breasts. Her eyelashextensions sticks to eachother, when she weeps as she tells of how mean her classmates were to her when she was 12 years old. That they called her ugly and stupid. That she will show them now. How beautiful she has become.
.
Jerry Springer calls the bullies into the studio.
Two redneck lads.
One of them nearly faint when he sees her. Hope. Beautiful Hope, that almost looks like Pamela Anderson that they both have posted on their wall next to their beds. Every night befor they go to sleep they jerk off while crying to her picture.
"You want to go and have a beer someday?" The one who not nearly fainted ask.
"No thank you" Hope answeres and almost looks a bit sad. "No thank you"

My hand shakes when I reach for my teacup. The other hand that's holding my mothers is all sweaty.
I know now.
One day. When I grow up. I will be like Hope.
I'm going to be beautiful and have huge silicone breasts, and the bastards will faint when they see me.
But I will not say "No thank you" when they ask. I will stab the fuckers in their eyes with mother's biggest meat knife. And then I will laugh.

My name is Signe.
Welcome to my blog.

------------

Jag och mamma sitter i soffan och tittar på repriser av Jerry Springer.
Mamma äter nötter och jag dricker te.
Framför oss på tv:n springer transexuella, extremt tjocka människor och nån som vill vara hund förbi.
Vi fnissar tyst och håller varandra i händerna.
I reklampausen blir både jag och mamma tysta.
Jag tänker på att jag hellre skulle dö än gå till skolan imorgon.
Mamma tänker på att hon inte borde äta så mycket nötter eftersom dom är så energirika.

Sen kommer hon.
Hon heter Hope och har väldigt stora silikonbröst. Hennes lösögonfransar kladdar ihop sig när hon gråtande berättar om hur elaka hennes klasskamrater var mot henne när hon var 12 år. Att dom kallade henne ful och korkad. Att dom nu skulle få se minsann. Hur snygg hon blivit.
Jerry Springer kallar in mobbarna.
Det är 2 st redneckgrabbar.
En svimmar nästan när dom ser henne. Hope. Vackra Hope som nu nästan ser ut som Pamela Andersson som dom båda två har uppsatta på väggen bredvid sina sängar och gråtrunkar till varje kväll innan dom somnar.
"You want to go and have a beer someday?" Frågar den av dom som inte nästan svimmade.
"No thank you" Svarar Hope och ser nästan lite ledsen ut. "No thank you"

Jag skakar på handen när jag sträcker mig efter min tekopp. Den andra handen som håller i mamma är alldelens svettig.
Jag vet nu.
En dag. När jag blir vuxen. Ska jag bli som Hope.
Jag ska bli vacker och ha jättestora silikonbröst och dom jävlarna ska dåna när dom ser mig.
Men jag kommer inte svara "No thank you" när dom frågar. Jag kommer hugga dom jävlarna i ögonen med mammas allra största köttkniv. Och sen kommer jag skratta.

Jag heter Signe.
Välkommen till min blogg.