Memories

I was eleven years old with thin, long hair.
I had my favorite shirt on.
A blue one with a snowman on it.
The breake was over long ago but I did't dare to get up from the ground.
My nosebleed dripped and dripped down on the Snowman and I thought that blood is very hard to remove from clothing.
Probably especially hard to wash of favourite shirts.

I did't really know, but I thought maybe I could die from bleeding so much?
I almost hoped I could. Anton's father would probably be angry at him then, he would not get his weekly allowance and would'nt get to play any videogames in at least 3 weeks.
Anton's dad was pretty strict and I didn't think he would have liked his son to be a classmate murderer. But I could'nt be sure.

When we sat in front of our class teacher, Anton was told that you should'nt beat up girls, and I was told that arguments are never just one persons fault.

Anton said that the rule that you can't beat girls did not count in this case, "because Signe is no fucking girl."
Then we shook hands and Anton said sorry.
So, all was well again.
But the Snowman was never washed clean.

This happened 4 years before I saw Hope.
------------------------------------------

Jag var elva och hade långt tunt hår.

Jag hade min favorittröja på mig.

En blå med en snögubbe på som luktade luktsudd.

Rasten var slut för längesen men jag vågade inte resa mig från asfalten.

Näsblodet droppade och droppade ner på snögubben och jag tänkte att blod är svårt att få bort från kläder.
Säkert särskilt svårt med favorittröjjor.

Jag visste inte riktigt, men jag tänkte att kanske kunde man dö av att blöda så mycket näsblod?

Jag hoppades nästan på det för då skulle Antons pappa bli jättearg på honom, han skulle inte få veckopeng och inte få spela några tvspel på 3 veckor minst.

Antons pappa var ganska sträng och jag tror inte han hade sett lätt på klasskamratsmord men jag visste inte riktigt det heller för jag hade aldrig varit hemma hos Anton.

När vi satt framför vår klassföreståndare sen fick Anton höra att man inte får slå tjejer och jag fick höra att det aldrig bara är ens fel att man bråkar. (Nej dom var ju 3, 2 som höll och en som slog)

Anton sa till vår lärare att den regeln om att man inte får slå tjejer inte räknades, "för Signe är fan ingen tjej."

Sen skakade vi hand och Anton sa förlåt.

Så då var allt bra igen.

Men snögubben blev aldrig ren.

Det här hände 4 år innan jag såg Hope.